Tillbaka i Delhi!

Det har varit ett par blandade dagar sedan jag skrev ett inlägg sist. Sedan sist har jag hunnit med att bli introducerad till New Delhi och jobbet här, en medaljparad i Islamabad och en vidareutbildning som genomfördes i staben.

Det har varit blandat på flera sätt. Allt från väldigt intressant till ren slöseri av tid. Det har varit god mat och lite Delhi-Belly.  Men så är det i missionen. Lågvattenmärken växlas med bästa surfvågorna....

När jag väl hade återvänt till Islamabad efter mina tre dagars intro till New Delhi så blev det konferans, medaljparad och studier.

Konferans

2 gånger per år samlas alla militärobservatörer i missionen för dela erfarenheter, bli klokare och för att vidareutveckla missionen. Som ni säkert förstår så är det ganska mycket jobb med att samla ihop alla då vi är utsprida över ganska stort avstånd. I år så hade man (läs generalen) bestämt att en dag räckte för konferansen.

Allt började med en iofs viktig, men tyvärr snustorr genomgång om ”noll tolerans policyn” mot sexuella trakasserier och utnyttjande.

Knappa två timmar av dagen lades till att lyssna på en föreläsare som läste innantill från powerpoint presentationen som visade klipp från policydokument. Tur att ämnet inte självantände på grund av tristess. Att generalen själv satt och halvsov säger väl en del...

Sedan följde ett antal andra föreläsare/personer ur staben som kort nämnde hur bra allt fungerar. I princip ingen valde att ställa frågor eller ha synpunkter. Ni vet hur det kan bli ibland. Alla vet hur det är men ingen orkar att säga något, eftersom alla vet att det inte är lönt besväret.

Och när någon väl ställde en fråga fick man häpnansväckande svar. Som exempelvis när min kollega frågar vad som har händer med tanke på att vårt gods alltid är jätteförsenat innan det kommer ut till oss. För min del tror jag att det tog ca 4 veckor, har kollegor som har fått vänta mer än två månader. Vi misstänker att ”någon” tjänar grova pengar på att hålla vårt bagage. 

Den högste ansvarige för de civilanställda säger att han har gjort en utredning och kommit fram till att felet ligger i avsändade land. Alltså så är det DHL motsv hemma i Svea rike som sitter och trycker på mitt gods i 4 veckor. Förresten läs gärna min erfarenhet.

Med andra ord är det ingen som ställer fler frågor den eftermiddagen då man bara får dumma svar....

Och den där biten med att utbyta erfarenheter och ”lessons learned” var förpassad till  tiden 1630-1715 efter en hel dag i samma lektionsal. Gissa om det gav något...?

Medalparaden

Dagen efter var det medaljparad. Det innebär helt enkelt att en massa prominenta gäster bjuds in, musikkårer spelar och tal hålls. Alla militärobservatörer som har tjänstgjort tillräckligt länge ställde upp på paradplan och generalen delade ut UNMOGIP´s medalj. Tro det eller ej, men även jag fick en och har ännu en fin medalj på uniformen numera!

Självklart blev det mingel och lite plockmat efter. För min del blev jag inte så impad över plockmaten men vi är ju trots allt i Pakistan.

På kvällen hade vi en egen middag (för oss själva, som vi själva pyntar) och den var en riktig höjdare! Vi åt på Franska klubben och det bjöds på buffe. Måste säga att den var riktigt, riktigt god. Inte bara för att vara i Pakistan utan hade fått godkännt även hemma. Helt klart.

Vidareutbildning

Resten av tiden i Islamabad ägnades åt vidareutbildning. Enligt reglerna skall man gå denna vidareutbildning innan man får vara chef på en fältstation. Utbildningen tar 5 dagar och genomförs i stabens regi.

Nu har jag iofs varit chef på samtliga fältstationer som jag blivit placerad på sedan slutet på juli. Vad det beror på (har det inte funnits någon annan eller tycker dom att jag är djäkligt bra) låter jag vara osagt men så är det iaf.

För att göra en lång historia kort så var det fruktansvärt dåligt. Min svenske kollega räknade tiden som vi satt i lektionsalen och väntade. Dötid helt enkelt. Tiden som vi satt och väntade på att någon skulle komma, någon skulle bara eller helt enkelt inte kom.

Totalt väntade vi i 13 timmar. Med tanke på att den schemalagda tiden var 25 timmar så säger det väl en del om hur organisationen var. Om hur ambitionsnivån var lagd.

Men jag blundar, försöker glömma och förtränga ytterliggare en upplevelse får denna missionen.

Åter i New Delhi

Nu är jag tillbaka i New Delhi, Indiens huvudstad. Skönt!

De senaste dagarna som jag har varit här har jag sett en elefant knata på trottoaren, fått möjligheten att köpa 2012 års IKEA katalog för ”special price” 35kr och varit på ambassadbjudning på lyxhotell.

Hitills har min mage klarat sig förvånansvärt bra och så även förra besöket i Delhi. Fast denna gången fick jag mig en klassisk "Delhi-Belly" redan första kvällen...

Men tvekan dödar så igår blev det lunch på ett lokalt hak inne i stan. Litet ställe, typ 6-8 bord, ett par kokplattor i ett fönster ut mot gatan och svettiga killar i köket. Lång kö utanför (tyder på populärt) och två riktigt FETA snubbar (borde betyda att maten är god) i jobbade dörren/köket var tecken som jag tokade att maten här nog var bra och god.

Vilket det oxå var. 30 spänn för lite ris, ett naan och chicken curry.  Jag blev mätt och inte det minsta dålig!

Nu är jag tillbaka i matchen, ska ge järnet och njuta av de 14 dagar som är kvar tills jag sätter mig på planet mot Svea Rike!

Ska bara fixa lite med visum först. Hem kommer jag garanterat (om jag så skall gå hem) men just nu kommer jag inte in i Indien igen...